ikväll fick jag fara ut och springa själv.
det satt långt inne, men när jag väl va ute så tänkte jag att nu ska jag bara springa, inte tänka.. bara springa så fort jag kan, så långt jag orkar. Har aldrig sprungit så snabbt och det har aldrig varit så dåliga förutsättningar.
Tannberget såg ut som det hade varit med i kriget. Gegga till förbannelse, skorna var under marken. jag for nästan mer bakåt än framåt. Nåväl, det var bara ren vilja och ilska som tog mig över berget.

Tror man behöver bli lite arg ibland, för att klara saker. Jag blir sällan arg på andra, mest på mig själv.
Särskilt när jag får för mig att jag inte klarar vissa saker.
När jag inte kan påverka det som händer runt omkring mig.

Fast jag låter det mest bara vara, arg är bara en känsla och den byts ut till någon annan efter ett tag.
som glädje till exempel :)